Jag kommer ihåg första dagen i sjuan. Jag och mina kompisar fixade oss i säkert 2 timmar innan det var dags att samlas utanför det gula huset. Allt var så nytt och spännande och jag hade sånna förväntningar inför att gå på högstadiet. Höga förväntningar. Första terminerna i sjuan var både spännande,roliga men också jobbiga. 8an rullade på snabbt som bara den och likaså första terminen i nian. I sjuan kändes nian så långt bort. När jag tänker efter så kändes det som att jag aldrig skulle gå ut nian, eller det kändes liksom så långt bort, om ni förstår vad jag menar. Nu går jag sista terminen i nian och kan inte fatta att jag snart går ut grundskolan. Det som har varit vardag i ungefär 10 år kommer inte vara vardag längre. Skolan är alltid det som har varit detsamma, genom mina föräldrars skilsmässa såsom förlorade vänner . Samma vänner,samma lärare. Mina härliga vänner. Jag tänker hur mycket dom vet om mig,dom vänner som jag har haft från början. Vi har gått igenom den där pinsamma fjortisperioden tillsammans och nu så går vi sista terminen i nian. Snart är nian slut. Vi alla börjar på olika gymnasium. Jag är rädd men samtidigt glad. Rädd för att lämna det trygga och säga hej till det nya. Rädd för att förlora kompisar,rädd för att inte få några nya. Men hey, jag kan ju liksom inte gå i högstadiet hela tiden. Någon gång är det dags att växa upp. Men vet ni vad som gör mig gladast av allt jag har skrivit om i den här texten? Mina vänner. Och tanken av att dom alltid har funnits för mig och att dom förmodligen alltid kommer att göra det.